Livet är så skört!

Det upptäcker jag då och då i mitt yrke....när till synes ett helt vanligt liv hos en helt vanlig person ändrar sig på en minut... En demensdiagnos,  ett cancer besked, en skilsmässa,  förlusten av ett arbete eller ett plötsligt hjärtstopp!!  En del kan man rädda en del inte,  så är det ju i yrkeslivet. Och vi går ju vidare trots allt. När det drabbar nära anhöriga är det värre, de kan ju inte vi rädda utan måste förlita oss på andra.

Detta har jag på nära håll blivit varse den senaste tiden...och trots all utbildning och erfarenhet står man lika undrande... Hur gick det till? Varför blev det så?  Och man kan kanske hjälpa men inte bota?

Ett hjärtstopp på mitt arbete kan jag göra allt jag kan för att rädda, men med nära anhörig som drabbas av något annat är det svårare.   Det är sånt som gör att man blir ödmjuk inför det livet man har...man vet aldrig?

Just nu har jag minst tre nära som drabbats..och då känns det futtigt att klaga över det som syns besvärligt för just mig! Vad är då det taskigt fritt följ...ett dåligt spår eller ont i en tå???

Hoppas det löser sig till det bästa.

Kram från oss